En sista gång

Okej. Det här är sista gången jag beklagar mig över min fot. Nu är det färdigältat. Nästa gång jag skriver om den ska det sitta en ordentlig sko på. Det börjar faktiskt bli lite kallt att gå omkring barfota i tofflor. Det är liksom inte säsong för det längre. Skinnjacka, som hade höstpremiär idag, och barfota. Det ser inte klokt ut.

Igår, vid sänggång, började det klia på hälen. Det är bra, har jag förstått. Då läker det. Samtidigt som det kliade värkte det. Det värkte på ett nytt sätt. En läkningsvärk? Hur som. Detta gjorde att jag inte kunde sova.

Och idag har det kliat och sträckt och gjort ont. Och varje gång jag satt ner foten har det sträckt ännu mer och det känns som om såret liksom spruckit. Det är vidrigt. En vidrig känsla. Som sprider sig i hela kroppen. Så nu vill jag inte sätta ner foten alls. Förut har jag gått på tå. Nu går jag värre än någonsin. Jag hoppar nästan på ett ben. Och åker hiss.

Så. Nu kommer jag inte nämna min fot förrän den mår bra. Eller jo, om den blir sämre. Så jag måste amputera. Då lägger jag upp en bild på mig och min lösfot. En lösfot, som troligtvis kommer vara designad av Carolina Gynning.