För att få kärlek, omtanke och sällskap, och för att bli ompysslad följde jag med mamma hem i eftermiddags. Ja, det är fortfarande fasansfullt synd om mig. Min fot värker som satan. Det blir liksom bara värre. Idag har jag fått använda hissen för att transportera mig upp och ner, till och från min lägenhet. Det har jag inte behövt göra tidigare i veckan. Jag som anser att hissar bara är till för handikappade och lata. Lat är jag inte. Så jag måste alltså vara handikappad. Gött.
Jag ligger på soffan under en filt. Trots att vi har ett stort hus är vi samtliga; jag, mamma och Svenne i ett och samma rum. Jag älskar det. Jag älskar att ha dem nära och runt mig.
Vi hade ett litet tvjam, då boxern inte ville fungera. Plutten intog golvet och meckade lite medan mamma var mer drastisk och drog ur alla sladdar. Och voilá, så fungerade det.
Jag ligger på soffan under en filt och har min friska fot i Svennes knä. När filten glider av foten lägger han den på plats igen. Förmodligen utan att reflektera över det. Vi har ätit ostar, parmaskinka och melon. Mysigt.
Jag skrattar mig halvt fördärvad åt alla galenskaper vi gör och säger. Jag laddar mina batterier. Och det här är bästa sättet att göra det på.GRATTIS fina fantastiska pappa som skulle haft, och Svenne som har, namnsdag idag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar