Raka besked

Jag har alltid tyckt att det varit lätt och fullkomligt naturligt att berätta för personer, nya bekantskaper som man av ena eller andra anledningen umgås en hel del med, att pappa inte lever. Jag brukade ofta vara rakt på sak och säga det rakt ut. Pang på. Som att dra av ett plåster.
Men under årens gång har mina vänner sagt till mig att folk kanske tycker det är olustigt att jag är så öppen med det, eftersom många inte vet hur de ska reagera eller bete sig. Därför har jag börjat dra mig för att berätta.

Men det känns fel att utelämna det, eftersom det är en stor händelse i mitt liv som påverkat och fortfarande påverkar mig. Och det känns fel för mig att låta bli att nämna pappa. Det är ovärdigt. Ska jag behöva bry mig om att folk inte vet vad de ska säga eller göra? Och jag vet att förr eller senare så kommer frågan, och då får de ett svar de inte räknat med och då känner de sig dumma i alla fall.

Nu har jag i tre veckors tid berättat för Johanna att "jag har varit hemma hos mamma", att "jag och mamma varit i Turkiet", att "jag, Karin, Svenne och mamma var i USA" och så vidare. I tre veckors tid har jag gått och funderat på hur jag ska berätta. Och för varje dag som går, för varje gång vi pratar i bilen till och från jobbet, för varje gång vi lunchar, fikar eller fnissar, och för varje gång vi lär oss något nytt om varandra så kommer vi ett steg närmare att hon frågar. Så screw it, tänkte jag idag och körde på mitt gamla spår. Det raka spåret.

På vägen till parkeringen efter jobbet idag så sa jag:
- Johanna, jag har en sak att berätta. Det finns liksom inget bra sätt att säga det på, så jag säger det bara.
- Jaha?
- Min pappa lever inte. Han är död.
- Men gud! När då? I helgen?
- Hahaha! Men va faan.. Nej, inte i helgen.

Och så var det med det. Så gick det till när Johanna, min nya bekantskap, fick veta att jag är halvt föräldralös. Inga konstigheter.