Inte utan anledning

Det sista jag gjorde innan jag gick och la mig igår var att ringa till min syster.

- Hej, vad gör du? frågade jag.
- Inget. Kom precis in. Vad vill du?
- Inget.
- Har du gjort dig illa? Har du ont någonstans?
- Men vadå? Jag kanske bara vill prata.
- Du ringer aldrig bara för att prata. Du vill alltid något.
- Mäh! Näe! Kan man smörja mitt sår med något?

Tydligen vill jag alltid något när jag ringer till Karin. Hon fick rätt. Jag tänkte lite på det efteråt. Och jag kom fram till att det faktiskt bara finns tre personer som jag ringer till utan att ha något på hjärtat. Det är mormor, Kristin och Karl.

Sen hur ofta jag vill något, och därmed hur ofta jag ringer, är en annan sak.