Jag fungerar ju så att jag ältar, grämer mig och bearbetar länge i förväg. Ja, flera veckor och ibland månader. För jag känner mig själv och jag vet hur jag fungerar i de flesta situationer. Det beror nog på att jag känner så mycket så starkt. Det är ingenting jag kan tänka bort, om jag möjligtvis inte går någon form av terapi. Min kropp och hjärna samarbetar inte på den punkten.
Somliga kanske tycker att det är att måla fan på väggen, eftersom man aldrig kan veta hur saker och ting blir. Men det jag förbereder mig på långt i förväg vet jag hur jag kommer reagera på. Min magkänsla har låtit mig veta det.
Som att jag ska lämna Sixten på förskolan. Typiskt, och högst aktuellt, exempel.
I veckor har jag våndats. Nästan haft lite ångest. Spelat upp olika scenarion i mitt huvud hur han är otröstlig när jag ska gå. Och hur jag då kommer ta honom i famnen och springa ut till bilen, kasta in honom i baksätet, skita i att bälta oss och bränna iväg med däckatjut som om jag precis räddat mitt barn från förbrytare.
Och det är ju så med mig, att tack vare att jag ältat, grämt mig och bearbetat i förväg blir det inte så farligt när det väl gäller. Jag är liksom klar.
Så när jag idag, för första gången på riktigt, lämnade Sixten på förskolan var det inte så farligt.
Fast han grät något alldeles fruktansvärt hjärtskärande när jag gick fällde jag inte en endaste tår. Jag kände mig som världens elakaste och mådde fysiskt illa, men det här ihopbrytet jag kunde fått infann sig inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar