Daniel påpekar ganska ofta för mig att jag måste se saker och ting i proportion. I veckan sa han till exempel att det faktiskt inte är så farligt att lämna Sixten på förskola, när det finns barn som blir utsatta för så hemskt mycket värre saker än så här i världen.
Jag får mig såklart en tankeställare. Och jag vet att mina bekymmer inte är så stora i jämförelse. Men ändå. Att jag börjar jobba imorgon känns en aning "usch". Enbart för att min och Sixtens tid hemma är slut. Jag får ta mig i kragen och bita ihop. För tänk vilken känsla när det blir helg.
Idag har vi kramat ur det sista ur semestern. Vi har varit ute i det fina vädret och njutit. Och Sixten fick ratta lite traktor när Daniel åkte och tippade ris. Den lille. Så lycklig man kan bli.
Sixten har envisats med att ha hörselkåporna på sig även idag. Jag fick sätta ner foten när han skulle vila. Jag tog striden, så att säga. För hur skönt hade det varit att sova med dem på, tänkte jag.
När vi ätit lunch åkte Sixten och jag till Ananthi för att visa upp oss för hennes nya bebis. Och nej, det rycker fortfarande inte i min livmoder. Fast hon var väldigt söt. Och sååå liten. Men så liten var Sixten också. Och jag kan inte fatta det i mitt arma huvud.
När vi kom hem blev det bråda tider för mig. Så mycket att göra, men så lite tid. Jag bäddade i sängen, plockade i ordning, dammsög hela huset, sprang en runda, duschade, gjorde lunchen till imorgon, tvättade ägg, strök och packade min jobbväska. Nu kan jag med gott samvete ta kväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar