Sixten somnade nr vi hade 2 minuter hem på vår morgonpromenad. Jag hade två val när jag kom hem: duscha och äta frukost eller måla garderoberna. Jag målade såklart garderoberna. Och hann nästan klart innan Sixten vaknade. Färgig och dann fick jag gå ner och hämta in honom. Jag visste väl att det skulle bli kalabalik medan jag målade klart, men han lät i alla fall bli målarburken som stod öppen. Han nöjde sig med att måla golvet med en pensel. Och sedan gå i det han målat. Ja, det var jag nöjd med. Som sagt, rummet ska ju göras om.
När jag målat färdigt, sanerat Sixtens fötter och duschat mig själv åt vi sent omsider frukost. Då var klockan 12. Vi hann klippa alla Sixtens 20 naglar och dammsuga övervåningen innan det var dags för oss att åka till Lena och fika. Sara och Sven var också där och det vara fasa trevligt alltihopa. Nu börjar vi snart alla jobba och då kommer vi väl knappt hinna ses.
Strax innan Daniel kom hem bytte jag om till träningskläder, för idag skulle det bara ske. Den här inga löpturen skulle bara bli av. Sagt och gjort. Ångesten. Jag visste ju hur jobbigt det skulle bli. Doktorn sa ju till mig att jag inte fick springa långt nu i början, utan känna av vad min hälsena säger om saken. Det var det som fick mig att snöra på mig skorna och ge mig ut. "Bara känna på't", precis som när jag sprang första gången efter att jag pressat ut Sixten.
De första två metrarna kom jag ihåg varför jag gillar att springa. Men resten av min 2,7 kilometer långa löptur hatade jag. Fifan. Jag får ju börja om på noll. Jag höll på att börja tjuta. Det känns som alla mina löpturer jag gjort har varit i onödan.
Men nu är det gjort och än så länge känner jag inget. Och jag vet ju att konditionen kommer tillbaka. Inte av sig självt, så jag får bara bita ihop och kämpa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar