Efter regn...

Igår sa Anders i cafeterian till mig att han kände igen mig. "Du ler ju idag! Det gjorde du inte igår." Och idag frågade vår handläggare om jag fortfarande var ett åskmoln och jag ba: "nej, nej, nu är jag tillbaka. Räds icke!"

Tur är väl det. Jag har ju själv så svårt för folk som sprider negativitet. Nu känns det bra. Jag var bara lite seg i starten.

Sixten är fortfarande sjuk. Daniel vårdar på dagen, men på natten duger bara jag. Vilket gör att jag är galet trött. Minus på sömnkontot och så jobba på det. Jag är så trött när jag kommer hem att jag vill lägga mig ner och gråta en skvätt. Det finns inte en chans att jag skulle orka springa. Så imorse ställde jag klockan på tidigt och gav mig ut på en löprunda.

Det slog mig att det är betydligt mörkare på morgonen nu än i maj. Garagelampan, som styrs av ett skymningsrelä, lös fortfarande när jag gav mig iväg. Men solen steg sakta men säkert upp under min runda.

När jag kom hem och ätit frukost kände jag mig pigg och glad. Vilken känsla! Hade jag fått bestämma hade jag sprungit varje morgon nu när Daniel är hemma. Men vi vet ju hur det gick sist. No bueno. Så jag får lägga band på mig själv.