Det är ju knappast någon nyhet att jag mer eller mindre ser allt i svartvitt. Att det alltid är höga berg eller djupa dalar. Att allt är superbra eller apdåligt.
Det är knappast heller någon hemlighet, i varje fall inte för de som står mig närmast, att det inte krävs mycket för att jag ska bli glad och pirrig i magen. Lika lite krävs för att jag ska ta till gråten eller argbiggan.
Igår när vi gick och la oss sa jag till Daniel att "jag ser verkligen fram emot att bädda i de nya lakanen imorgon!" En sådan liten sak kan göra mig glad i hela själen. Så jag skuttade upp imorse för att bädda ur så jag sedan kunde bädda rent.
En annan liten sak som gör mig lycklig är att köpa tulpaner.
En sak som däremot lockar fram argbiggan i mig är när folk inte släcker lampan i taket eller över diskbänken när man lämnar rummet. Eller när någon äter upp mitt godis. Eller när folk inte gör som jag vill eller gör på mitt sätt (som för övrigt är det enda rätta). Då blir jag så arg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar