Du vet känslan när man vaknar och inser att man vaknat på fel sida. Det är ingen go korv. Jag kände bara för att dra täcket över huvudet och ligga kvar. Men jag har ju ett jobb att sköta, så det var bara att tugga och svälja den där ogoa korven.
Och trots att jag verkligen försökt göra det bästa av dagen har jag hela tiden känt för att peka finger åt världen. Men det har jag naturligtvis inte gjort. Jag har skött mig mest hela tiden faktiskt. Fast en gång fick jag bita mig i tungan. Jag trodde nästan att jag skulle bita mig blodig. Konstigt att inte ens solen kunde lysa upp min tillvaro.
Den här veckans tre första dagar består av utvecklingssamtal och möten. Därför kom jag hem ganska sent. Jag hade tänkt att gå på power, men jag hade inte alls någon lust att stå inne och trängas med alla svettiga och flåsande människor. Jag har tränat fem dagar i veckan tre veckor i rad, så jag kände mig ganska omotiverad för gymmet i störta allmänhet. What to do?
Jo, jag drog på mig löparstället och gav mig ut på en löprunda istället. Frisk luft var precis vad jag ville ha. Ganska snart efter att jag satt fötterna utanför dörren ångrade jag mig dock. Det är ju fucking isgata!
.JPG)
Vad tänkte jag egentligen? Men jag tänkte att isen satte en extra liten krydda på löpturen. Och jag kan säga att jag inte hann tänka så mycket på hur jobbigt det var att springa. Jag fick snarare koncentrera mig på att stå på benen. Och det var ju ganska bra. Att inte behöva tänka på hur jobbigt det var alltså.
Nej, nu ska jag bädda ner mig i sängen och hoppas att jag vaknar i dur imorgon. Något säger mig att så inte kommer att vara fallet. Jag vet ju egentligen varför jag går i moll. Men orka (som mina elever skulle ha sagt).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar