Semmeldagen (Findus och mitt nya armband)

Idag är det ju som sagt ingen vanlig dag, för det är semmeldagen! GRATTIS, säger jag! Tack, säger du. Och så var den saken ur världen.

Jag är ju ett semmelmonster. Kan vara det godaste jag vet. Efter korvkaka alltså. Eller..? Sak samma. Det är naturligtvis gott att äta köpta semlor, men godast är det att göra egna. Som med det mesta kanske. Sen är det ju alltid en smaksak. Men jag är uppvuxen med att mamma alltid gjorde semlorna själv, så därför det det som jag tycker är godast.

Idag har jag dock experimenterat och tagit lite kardemumma i degen. Party eller prutt? Jag återkommer i frågan. Fina blev de i alla fall. Och det är ju, som vi alla vet, utsidan som räknas.

Och på tal om hemmagjort. Jag är så otroligt ovärderligt tacksam för att mamma och pappa uppfostrade mig till att inte köpa färdigmat. Det här med Findus och hästkött. Jag kan inte sluta tänka på det. Ja, nu är det ju inte hästköttet i sig som jag tänker på. Alla som känner mig vet att jag tycker att djur är mat. Och de djur som inte är mat är mat åt de djuren som är mat. Typ. Men asså, alla de mellanhänder i olika länder hit och dit. Det är så vidrigt att jag skulle fundera på kräkas ut hela mitt innanmäte om jag visste med mig att jag ätit något som farit runt halva jorden i olika vändor innan det landat i min utsvultna mage. Husch! Hur äckligt är det inte?

Tacka vet jag när Bengt skjuter av en ko eller två, så man vet vad man stoppar i sig. Och tack tack tack mamma (och pappa) för att du lagat ordentlig mat hela mitt liv och spytt galla över färdiga maträtter.

En sista sak då innan jag drar till Lena på tisdagsmys. Jag fullkomligt älskar mitt nya armband! Jag tar aldrig av det. Jag sover och till och med tränar med det på. Och DET säger en hel del.

Ett stort plus är att jag köpt det för ett gott syfte, förutom att jag naturligtvis står för vad det står på armbandet, då jag i och med mitt köp sponsrar cancerforskning. Win-win, säger jag!