Jag hade, trots att jag mått lite pyton i helgen, två skrattanfall här i min ensamhet. Jag har skrattat högt rakt ut som en galen människa. Och hade någon satt upp dolda kameror här i lägenheten hade de ringt till Falbygden.
I 9 fall av 10 är det inte roligt att återberätta något rolig. Men eftersom jag skriver här för min egen del vet jag att jag kommer skratta när jag sitter här och läser tillbaka.
Camilla gav mig mitt första skrattanfall. Hon frågade om jag ville följa med på Hardcore Superstar. Jag svarade att jag gärna hängde på om jag inte har något annat planerat trots att jag inte vet vilka de är.
Då skriver hon att vi tydligen har sett dem förut. Jag med mitt minne alltså. De kan inte ha gjort något större intryck på mig.
Lena gav mig det andra skrattanfallet i lördags. Så hård och besynnerlig hon kan vara. Jag skulle minsann inte tycka att jag var duktig som gått och tränat. Nej, inte duktig. Utan dum.
Tur att hon håller mig kvar på jorden. Jag kunde inte sluta skratta åt detta sms och fnissar fortfarande när jag tänker på det.
Skönt med vänner som kan få en att garva!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar