Idag har jag haft mina tjejer med barn här på fika. High life, full fart och saker högt och lågt. Men ack, så roligt! Det känns som det var väldigt längesedan vi träffades allihop.
Sixten blev helt slut och stupade i säng när truppen med avkommor åkt hem och han ätit lunch. Asså, den sötröven. Hur skönt kan det vara att sova med rumpen upp i vädret?
Daniel har under flera veckor, ja säkert månader, sagt att vi måste klippa Sixten. Men jag har vägrat. Hårlockarna runt öronen har han haft ända sedan han låg i min mage, det satt liksom dr redan när han kom ut, så jag har inte haft hjärta att ta bort dem. Men de har växt sig så långa nu att han ser smått ovårdad ut. Jag har också sett det, för jag har synen i behåll, men jag har blundat för den saken.
Men idag åkte ändå saxen fram. Jag fick ta mitt förnuft till fånga. Men oj, vad jag tyckte att det var jobbigt. Ångestfyllt faktiskt.
Jag sparade den ena locken. Sjukt det är, när jag tänker på det, att det här håret har varit inne i min mage. Gud, det blir ju bara sjukare och sjukare ju mer jag tänker på det.
Jag vet inte vad jag har fått det ifrån, men jag har den bestämda åsikten att det är mamman som ska klippa barnet första gången. Jag vet ju att jag är smått dålig på att klippa, så jag tänkte att det får bli som det blev. Och så blev det. Daniel tyckte dock att jag gjorde fel, så han klippte ena sidan och jag ena. Lockarna i bak fick han ha kvar, så nu har han en liten hockeyfrilla.
Nej, nu ska jag krypa till kojs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar