Min fot har inte blivit bättre. Inte ens lite. Jag kan leva med lite smärta, men jag måste veta varför det gör ont. Dessutom har jag blivit begränsad i min vardag. Jag kan inte jaga efter Sixten i den mån det behövs, jag kan nästan inte gå ned för en trappa och det värsta av allt - jag kan varken ta morgonpromenader eller springturer. Så imorse ringde jag till vårdcentralen och berättade att mitt barn som är 1 år går fortare än jag, och fick en tid hos läkaren.
Jag har under veckan tänkt att "det får vara vad som helst, bara det inte är hälsenan". Jag har någon slags fobi mot hälsenor. Jag mår lite illa när jag tänker på hälsenor och att de kan gå av och grejer. Man ska inte tänka så, för det är då det händer. Min dom blev inflammation i just hälsenan. Jag höll på att kräkas rakt ut.
Jag blev ordinerad vila från träning i minst tre veckor, att jag ska gå så lite det är möjligt ("det blir en utmaning med den där" flinade doktorn och pekade på Sixten) samt Diklofenak. Jag fick stränga order om att absolut inte småfuska, och när jag väl börjar springa igen ska det inte vara några 5 km. Det pratades också om sjukgymnastik, men då stängde jag av öronen. Fick panik.
Mjaaha. Min första idrottsrelaterade skada har jag dragit på mig. Så kan det gå. Jag har såklart vridit och vänt på det här hela eftermiddagen. Å ena sidan känns alla mina sprungna mil helt i onödan. Min kondition kommer ju vara som bortblåst om tre veckor och jag kommer få börja om från noll. Men å andra sidan var jag pigg alla dagar jag jobbade så helt i onödan har jag ju inte ådragit mig min skada.
Daniel frågade mig om jag brutit ihop när jag fick min diagnos. Jag bröt inte ihop, men fyttifan vad trist jag tycker att det är. Jag känner ju redan nu, efter bara en veckas träningsuppehåll, att mitt humör börjar tryta. Så alla nära och kära, jag ber om ursäkt för mitt kommande beteende redan på förhand.
När jag var klar på vårdcentralen åkte Sixten och jag ner på stan för att gå till apoteket. Han ville absolut inte bli buren så han gick runt och härjade där inne. Det bästa var när han gick ut genom dörren med en burk rengöringspads i handen. "Men Sixten, du kan väl ta något dyrt!" ropade jag efter honom. Sen fick jag ju älga ikapp så han inte blev påkörd av bilar.
När vi kommit hem var vi ute en stund. Det var verkligen härligt väder.
Ser du honom? Som gubben i lådan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar