Idag fick jag följande filmsnutt skickad till mig från Daniel:
Jag började såklart stortjuta. La händerna i ansiktet och fulgrät. Inte av stolthet dock, som man skulle kunna tro. Min kollega vid skrivbordet bredvid frågade vad som var fatt och jag hulkade fram: Sixten har lärt sig gå och jag missade det!
Då kom han och gav mig en stor värmande kram. När jag var tvungen att gå för att snyta mig stötte jag på fler kollegor och alla var så gulliga. Tröstade och gav mig näsdukar att torka tårarna med.
När jag kom hem visade Sixten sina skills. Duktiga killen.
Igår lärde han sig för övrigt att klättra upp i både soffan och sängen utan assistans. Nu kan man verkligen inte lämna honom utan tillsyn. Tur att det är Daniel som är hemma. Han är lite mer överbeskyddande än jag.
När jag kommit hem och vi fikat lite gick vi ut allihopa. Daniel för att klippa gräset, jag och Sixten för att få lite frisk luft och solsken. Vi gick en liten promenad och tittade om Stella var hemma, men det var ingen som öppnade, så vi gick hem igen och språkade lite med grannarna istället.
Om det är något jag saknar med att inte vara hemma så är det just att vara utomhus flera timmar om dagen. Jag saknar den friska luften.
Nej, nu måste jag faktiskt jobba lite innan jag tar tag i alla måsten som väntar på mig på nedervåningen. Tvätten, lite disk och göra matlåda till imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar