Några tankar om midsommar nu när den är över

Midsommar är inget speciellt för mig. Så har det inte alltid varit, och jag vet precis när det blev så. För 11 år sedan. Det var första gången jag jobbade midsommar, och sedan dess har jag jobbat varenda en.

Innan dess hade vi traditioner. Vi plockade blommor, vi åkte björkad vagn till Julbotorp, vi klädde och dansade runt stången, vi fikade och alla var samlade. Alla vi barn på Jula Mosse, mamma, pappa, min morbror och hans familj och morfar.

På kvällen åkte pappa, mamma, Karin, jag och Svenne till Kinnekulle där vi åt potatissallad och kassler. Och prinsesstårta.

Det är dessa midsomrar som gjort Kinnekulle till mitt smultronställe. Min lilla oas. Inte bara för att det är fantastiskt fint där, utan också för att jag har många fina minnen därifrån.

Det känns som jag är i en gränsperiod i livet. Jag är varken eller. Jag är varken barn, ungdom eller vuxen. Fast jag kanske borde vara mer åt det vuxna, så är jag inte där än. Jag skulle inte tycka att det var roligt att åka balvagn med alla Julas barn. För jag känner inte dem. Jag skulle inte tycka att det var roligt att dansa runt stången. För jag har ingen att dansa med.

I dagsläget är jag väldigt nöjd med att få äta sill och jordgubbar med mina nära och kära. Jag är också nöjd med att få plocka blommor och dela smultronskörden med mamma. Men jag känner någonstans att det snart är dags att skapa en ny tradition. Och kanske till och med sluta jobba denna helg. Om något år eller så.