Några tankar om Lena och mig

Jag är en tänkare. Har alltid varit och kommer förmodligen alltid att vara. Jag är en tänkare med stora mått mätt. Det finns de som tycker att jag tänker för mycket. Jag har kämpat för att sluta tänka så mycket. Jag har inte lyckats. Så jag tänker på.

Jag tänker ofta på Lena och mig. Jag tänker tillbaka på hur det var innan vi blev vänner. Jag undrar vad jag gjorde. Jag undrar om jag hade tråkigt då. Jag undrar hur jag klarade mig. Jag undrar hur jag klarade mig utan henne när pappa gick bort. Jag undrar om jag var en mindre glad person när hon inte fanns i mitt liv. Jag undrar hur jag skulle klara mig nu, om vi av någon anledning skulle splittras.

Jag har tänkt väldigt mycket på det här de senaste dagarna, i och med mitt beslut om varivida jag skulle bo. Jag har försökt att föreställa mig hur det skulle vara att inte träffa henne flera gånger i veckan, om så bara för att träna tillsammans. I Daniels och mina diskussioner har Lena kommit upp flertalet gånger, och han har undrat om hon är en så stor faktor att hon skulle påverka mitt beslut. Sanningen att säga är att jag tror att jag skulle bli en sämre människa om hon inte fanns nära mig hela tiden. Hon gör mig alltid glad. Hon får mig alltid att skratta.

Ibland kommer det över mig. Att jag är så himla glad att jag har henne som vän. Då ringer jag till henne och berättar det för henne. Eller skickar ett sms. Bara så hon vet. Men därför är jag också livrädd för att något ska hända henne. Jag är livrädd för att något eller någon ska komma mellan oss. Jag är livrädd för att vi ska bli ovänner. För vad skulle jag ta mig till då?

Idag är det tisdag. Och Lena och jag ska ha tisdagsmys, eftersom jag ska på student imorgon och inte kan onsdagsmysa. De här mysen som Lena och jag har är väldigt värdefulla för mig. Därför är jag noga med att boka om så att de blir av, när det kommer förhinder en onsdag. För vem bryr sig egentligen om vilken dag det är? Det viktiga är att vi är tillsammans.