Den här helgen har varit oförskämt bra. Igår gjorde vi väl inte så många knop. Jag var trött efter den roliga examensfesten och Daniel jobbade natten till igår. Men jag tvättade och vi var och handlade. Det var det av nytta vi gjorde.
Vi gjorde våfflor och hade fint söndagsfika på eftermiddagen. Två dagar efter Våffeldagen, men bättre sent än aldrig. Typ där och då såg vi genom fönstret att det började snöa. Daniel satte sig på stolen och dunkade huvudet i bordet. ”Jag orkar inte mer!” ropade han. Jag höll på att skratta ihjäl mig.
När klockan var runt 20 var jag så trött att jag höll på att börja gråta. Jag orkar inte med mig själv när jag blir så trött. Jag står inte ut. Vi öppnade fönstret och bäddade ner oss under täcket i soffan. Redan tidigare på kvällen, när jag insåg att det helt plötsligt snart var måndag, fick jag separationsångest. Måndag innebär no more Daniel. När vi låg där nerbäddade i soffan fick han knappt gå på toa eller gå och lägga in en snus.
När helgerna är så bra blir måndagarna blir så himla mycket värre. Måndagshatare av stora mått, har jag varit idag. Men nu är snart denna dag till ända och imorgon är det tisdag. Och tisdag är ju den dag som är längst från måndagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar