onsdag 3 december 2014

Peppisbak

Det är så många som säger att man inte ska hålla på att fota och filma hela tiden eftersom man inte är helt närvarande, utan missar ögonblicket. Jag har såklart haft en åsikt som varit tvärtemot. Ja, man kanske missar ögonblicket just där och då, men man har det förevigat och kan tittat tillbaka.

Vadan detta nu då? Jo, jag ligger och tittar på bilderna som tagits under vårt pepparkaksbak idag och jag fnissar så tyst jag bara kan förmå mig för att inte väcka Sixten. Men det är svårt att fnissa så tyst när jag ser dem. Alltså, vilket gäng vi är vi tre. Eller fyra då med Sixten.


Peppisbaket gick fint. Det var roligt som alltid. Det kommer kommentarer ur mina syskons munnar som får mig att brista ut i asgarv. De är så oberäkneliga. 

Det var inte alls samma sak att baka utan mormor. Alla och ingen hade koll på allt och inget. Men inga pepparkakor blev brända, så resultatet blev bra.

Dock skötte sig Sixten inte utan amärkning. Väldigt trött och grinig där ett tag. Och jag blir så himla ofokuserad när han är med när jag ska göra något med andra människor. Det är alltid så. Fast han är på bra humör alltså. Jag kan inte fokusera på varken det ena eller andra och då känns allt halvdant fast det inte nödvändigtvis är så. Men jag känner vad jag känner och vad tycker jag om halvdant? Illa illa usch usch usch.

Karin hade köpt kristyr och NonStop som vi prydde våra pepparkakor med. Även det lockade fram många skratt.


Är det bara jag som vill bryta ihop av skratt åt den här bilden? Som för övrigt är den bästa av typ tio stycken. Men titta hur halvplågad Sven ser ut för vi tvingat honom hålla upp sin gris med kristyr. Och Karin som är så glad för hennes katt har fått ögon av godis. Och jag är lyckligt ovetandes om att Sixten en sekund senare ska lägga sin lilla hand rakt i min kristyrade gran. Min gran, som jag dessutom blev mest nöjd med. Helt saboterad i ett enda handslag.

Om jag åt mycket deg? Nje, inte så mycket som jag brukar i alla fall. Jag brukar vara spyfärdig och sträv på tungan av all bikarbonat, men så var det inte idag. Med facit i hand hann jag inte.

Mitt julgodis jag gjorde idag blev misslyckat. Jag kan inte förstå varför för jag gjorde precis som jag alltid gör. Det får åka i sopan och så tar jag nya tag imorgon.

Nu måste jag verkligen sova. Ögonen går i kors på mig. Precis när jag skulle till att vila mitt trötta öga i eftermiddags vaknade Sixten, så jag är nu mer än tröttare än tröttast. Och så håller vi alla tummarna för att det lilla barnet slipper hosta inatt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar