Vi gick ut och gick och när jag duschat och vi ätit frulle åkte vi till stan och handlade mat. Sixten sitter där i kundvagnen och balar och charmar gamla tanter. Sötröven.
Jag har typ inte gjort något mer än det idag. Jo, jag har gjort en ny sats godis som blev den bästa jag någonsin gjort. Och jag gjorde precis som igår. Konstigt. Jo, jag har skållat och skalat mandel också. But that's it.
Jag vet inte vad det blivit med Sixten. Jag får inte göra något. Han åker efter mig i gåstolen och gnäller. När jag står stilla drar han mig i byxbenet och sträcker upp armarna. När jag inte lyfter upp honom gråter han stora tårar. Jag kan omöjligt bära runt på honom hela dagarna. Men det här som han håller på med nu är plågsamt. Jag fick lämna köket som ett bombnedslag för att jag inte stod ut med hans hjärtskärande gråt.
Gudars, nu lät det som jag låter honom sitta i gåstolen hela dagarna men så är det ju naturligtvis inte. Det handlar bara om minuter när jag ska värma hans mat eller diska hans tallrik eller göra en sats godis som tar tio minuter eller när jag ska gå på toa.
Imorgon är Daniel jourledig. Då ska jag gå ut med skräp till komposten. Det är mitt mål för morgondagen. Det säger allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar