Ja, det kanske trots allt är bra att man inte vet vad som väntar en under dagen när man slår upp sina blå (eller bruna eller gröna eller grå) på morgonen. Jag fick ett telefonsamtal av rektorn mitt på dagen som fick mig helt ur gängorna. Nästa läsår blir inte alls som jag trott. Nej, det fanns liksom inte ens med i min värld. Jag blev helt tagen på sängen. Och jag vart jätteledsen. Vad jag har gråtit i eftermiddag. Första gången jag gråter på jobbet. Mitt smink blev helt sabbat. Ont i huvudet fick jag med.
Tur att jag har haft Björn som tröstat mig. Han skulle faktiskt kunna extraknäcka som en sådan häringa cheerleader. Jag kan säga att han jobbat upp sig på många pluspoäng under eftermiddagen. Ja, usch vilken dag! Jag är helt nedslagen. Inte av Björn pluspoäng alltså, utan av telefonsamtalet. Såklart.
Efter jobbet hade jag en timmes vänttid innan jag hade tid på bilbesiktningen. Jag spenderade denna timme hos Andréa. Vi satt i solen och jag fick bebismysa med hennes nyförvärv som är blott 7 veckor. Herre min ge, så söt!
Tiden gick alldeles för fort, för det kändes som vi knappt hann prata oss igenom en hundradel av allt vi ville. Tur att vi ska ses i helgen igen.
Jag har en liten störning när det kommer till det här med att köra in i besiktningshallen. Jag får alltid för mig att jag ska råka gasa till, istället för att bromsa, när besiktningsmannen står där och vinkar fram en. "Inte gasa till. Inte gasa till. Inte gasa till" är det enda jag kan tänka. Men det gick bra även denna gång. Besiktningsmannen klarade sig oskadd, och bilen gick igenom utan anmärkning.
När jag kom hem hoppade jag direkt i målarklänningen och målade en vägg och lite lister. Sen bytte jag klänning till träningskläder och gav mig ut på en löprunda. Jag trodde att jag kanske kunde rolla ur mig dagens telefonsamtal, ty jag rollade med en aggressivitet av sällan skådat slag. Men jag insåg att en springtur nog var på sin plats. Inget botar bättre än det. Jag pluggade i musik skyhögt och sprang utav bara h-vete. Ja, så pass till vida att jag höll på att kräkas efter blott två kilometer. Men jag svalde undan, och fortsatte sedan i lite lugnare tempo.
Nu har jag precis jämt duschat och krupit ner i bädden. Danne jobbar och sover borta inatt. Så.. första natten ensam i detta hus på många år. Det känns som jag är i fel rum. I detta rum har jag mig veterligen aldrig sovit ensam tidigare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar