Jag och brännan

Förra helgen satt jag och mamma och tittade på kort från vår förra USA-resa. Då fick jag se mig själv där på ett kort från NY. Och jag ba: Oh my gaad, vad brun jag var!

Följden blev, naturligtvis att jag hela veckan gått och känt mig så himla blek. Så i förmiddags tänkte jag att huset säkert renoverar sig själv. Sen tog jag ut min, neee - mammas, solsäng och la mig i solen. Första gången det här året! Så ljuvligt det var!

Sara sa, när jag var där senast, att hon inte sett en enda pressar-bild på mig än i år. Och hon hade ju rätt. För jag har stått inne och målat fastän solen skinit som hejsan ute. Idag var det då äntligen dagen då hon fick sig en sådan bild.

Danne ringde fram på förmiddag och jag vågade knappt svara:

- Vad gör du? frågade han.

- Mmjaaa... jag kanske ligger lite i solen.

- VA? När den gamla tapeten fortfarande sitter på väggen?!

- Mmjaa.. kanske eventuellt.

- Ähmen. Jag får högt blodtryck. 

- Ojdå.

- Nä. Jag misstänkte att du gjorde det. Det är ju viktigt att sola.

Men jag har faktiskt kört fyra maskiner tvätt och bäddat ur sängen också. Så jag har inte helt legat på solsidan.

Imorse var jag ute och sprang. Jag drömde till och med inatt om att jag gjorde det. Är inte det lite sinnessjukt så säg. Det gick sådär. Jag kom i mål på samma tid som jag gjort de senaste gångerna, men jag var tvungen att stanna och gå en gång. Sånt håller ju inte jag på med - att gå under en springtur alltså. Och jag sa det till mig själv. Men helt plötsligt slutade mina ben att springa och började gå. Min hjärna och kropp är inte alltid så samspelta. 

Nu har herr P kommit hem och vi har varit och köpt gipsskivor. Danne har fått dille på att gipsa. Jag låter honom hållas. Det blir ju bra det han gör, och det är ju huvudsaken.

Nej. Nu ska här målas!