Folk som kan det här med träning brukar säga att man alltid har typ 20% mer att ge när man själv tycker att man ger järnet och det känns som man ska spy rakt ut när som. Jag tycker att jag oftast jag ger mer än järnet när jag jobbar och med allt däromkring. Men fram till den här veckan har jag insett att jag, i likhet med träning, inte gjort det. Den här veckan har jag s l i t i t röven av mig. Fyy fuukk.
Idag har jag jobbat, mer eller mindre, för fyra personer. När Björn kom vid 15 sa han att jag såg helt slut ut. Och det var precis så jag kände. Helt. Slut. Om jag trott att jag varit det tidigare i min karriär så är det inget mot vad jag känt idag, efter den här mardrömsveckan.
När kom hem gick jag direkt till gymmet för att träna ur mig allt som den här veckan har givit, alternativt tagit av, mig. Fastän jag inte satte något rekord idag, som jag gjorde i måndags i ren och skär frustration och panik, var det det skönaste träningspasset jag kört på riktigt riktigt länge.
Sen fick jag skynda mig hem för att vara duschad och klar innan mamma kom. Vi skulle passa upp min klänning som snälla hon ska sy upp under helgen. Allt för att jag ska känna mig bekväm och smidig på nästa helgs bröllop.
Jag var såklart hungrig efter träning och vid den tiden, och mamma lärde mig ett nytt ord som är signifikant för mig: Hangry (hungry + anrgy). Hangry. Det är jag i ett nötskal. Så vi fick skynda oss att göra tacos som vi intog framför andra delen av En pilgrims död.
Nu är jag så trött att jag inte orkar med mig själv. Jag ska försöka hålla mig vaken till Farmen är slut. Sen ska jag lägga mig ner för att dö.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar