Lika lätt som jag vänjer mig vid att vara ensam (som när Daniel var borta en hel vecka innan jul) lika lätt vänjer jag mig vid att han är hemma. Och nu är han det inte, eftersom han är på jobbet. Och det känns jättekonstigt. Och tomt. Det känns nästan lite som han har gått och dött. Det är så ju med mig. Svart eller vitt. Av eller på. Jättebra eller skitdåligt. Vi har varit tillsammans i princip hela dagarna, varje dag i nära två veckor. Och jag blir helt besatt av honom.
Så jag har, förutom att jag varit tränat och allt sånt där, tillbringat förmiddagen med att fundera på hur jag skulle kunna få honom att komma hem. Det bästa jag har kommit på hittills är att fejka någon form av hjärtkramp. Ah, och jag har eventuellt redan avslöjat det för honom, så han kommer nog inte hem för det.
Nej, tur att jag snart ska pipa ner på stan för att fika med truppen. Och sen tänkte jag att jag skulle börja skriva på min examinationsuppgift. Men jag undrar om det inte är bättre att jag åker ut en sväng till Jula. Hälsa på mormor och sådär. Jag letar undanflykter.
Ja, och så tycker jag nog att mamma kan komma hem. Vi mailar till varandra nästan varje dag och har mer kontakt nu än när hon är i Svea rike. Jag har till och med koll på vad klockan är där hon är.
.PNG)
Nej, dags för lite smink kanske. Och en tröja också. Det tror jag att mina tjejor skulle uppskatta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar