Vadan denna blåhet?

Det hände något konstigt med mig natten till onsdagen. Jag vaknade och kände mig sorgsen. Tänkte att jag kanske drömt något, och så kan det ju ha varit utan att jag minns vad. Tänkte även att det skulle gå över. Men hela dagen gick och jag märkte ingen bättring. När jag kom hem från föreläsningen burrade jag in mig i Daniels famn och sa att "jag är inne i en depression". Det är jag naturligtvis inte. Jag kan inte tro att jag är den som skulle upptäcka det. Jag känner mig fet och ful, fast jag inte vägt såhär lite sen jag gick på gymnasiet.

Tänkte att det skulle kännas bättre som igår. Men det satt i. Min sorgsenhet. Och gör det ännu. Det är en konstig känsla jag går omkring med. Jag känner mig apatisk. Det är så märkligt. Men jag tänker att så länge jag gör det jag ska, så är det ingen fara på taket. Jag är produktiv, får saker ur händerna, tränar, äter, sköter min hygien. Ja, jag till och med rakar benen dagligdags och smörjer allt som smörjas kan. Idag har jag handlat mat, bäddat rent i sängen, städat och tvättar.

Däremot sover jag som en potta skit. Vilket är konstigt. För jag känner mig inte ens stressad. Jag ligger bra till när det gäller både skola och jobb. Så vad är det för fel? Vadan denna sorgsenhet?

Aja, det blir nog väl. Jag får åka hem till Jula i helgen. Där läker alla sår. Men först är det fredagsmys som gäller. I mitt rena fina hem. Vårt! Jag menar vårt rena fina hem. Herregud.