Några tankar om min födelsedag

Jag kan tänka mig att folk tycker att det är konstigt att jag får sådan ångest inför min födelsedag. Det handlar inte om någon töntig åldersnoja, utan det faktum att pappa inte är i livet och firar med mig.

Min födelsedag är värre än jul, påsk eller till och med årsdagen. Anledningen till det är att pappa alltid var så noga med att fira. Han var noga med att dagen skulle bli speciell och bra. Det gör att det nuförtiden känns väldigt tomt. Att tomheten efter pappa märks väldigt tydligt. Fast det i år har gått sex år sedan pappa gick bort, går jag ändå och väntar på att han ska ringa och säga grattis.

Hela förra veckan gick jag och grämde mig. Aj aj i magen. Aj aj i hjärtat. Därav den dåliga sömnen. Därav min ofokusering, tystlåtenhet och min uteblivna gladhet.

Jag tänker tillbaka på den sista födelsedagen vi firade tillsammans. Jag och pappa låg i sked hela den helgen. Hela helgen. Vi pratade minnen, om framtiden, om döden och vad som händer efter den. Det är ett av de bästa och finaste minnena jag har av oss. Mindre än en månad senare gick han bort.

Jag är lyckligt lottad som har en fantastisk och omtänksam familj och släkt. Tack vare dem blir födelsedagen trots allt alltid väldigt bra. Mamma torkade mina tårar i köket mellan huvudrätten och efterrätten i lördags. Hon klappade mig på kinden, gav mig kramar och påminde mig om att pappa är med hela tiden. Jag vet det. Men jag vill ha honom fysiskt också.

Jag är även väldigt lyckligt lottad som har fina vänner. Och då framförallt Richard. Richard är fortfarande den person som känner mig bäst, som vet hur jag känner, tänker och reagerar. Särskilt när det gäller det här. Hela pappa-grejen. Han var med då det hände och har varit med sedan dess. Han vet precis vad han ska säga och göra för att det ska kännas bättre för mig. Och trots att vi inte är tillsammans längre så är det han som messat med mig när jag inte kunnat sova i veckan. Som tagit sig tid till inte alltför roliga telefonsamtal. Han ställer alltid upp och jag hade inte klarat mig utan honom. Jag är lyckligt lottad.

Och tack Sara som i lördags frågade om det fortfarande känns jobbigt att fylla år. Det betydde världen för mig.