Separationsångest

Alltså, jag borde ju söka för min sjukliga separationsångest. Den är inte hälsosam. Inte heller normal. Jag kunde inte ta mig ur sängen för jag visste att när vi gått upp och ätit frukost så skulle Daniel åka hem och lämna mig. För det är så det känns. Att han lämnar mig. Fast det är halvt på grund av mig han åker, för att jag ska kunna jobba och läsa i fred, känns det fasansfullt.

Jag tror det tog en halvtimme för oss att säga hej då. Jag gör det inte speciellt lätt för honom att åka heller. Daniel sa att vi tar avsked som om vi inte ska träffas på åratal, när det egentligen bara handlar om några dagar. Och inte ens det om det skulle vara så. För vi bor ju inte så långt ifrån varandra. Så skulle det krisa är det ju bara hoppa i bilen.

Desto värre är det ju med mamma. Jag saknar nästan ihjäl mig. Och då har hon bara varit borta i en vecka. En av FYRA. Hur ska detta sluta? Att jag följer hennes blogg, som man kan läsa HÄR, gör att jag saknar henne mer än om hon bara skulle varit i Göteborg eller Spanien eller Thailand. För då har det ju gått bra. Och visst är hon duktig mor min. Som kan blogga och lägga upp bilder.

Nej. Nu ska jag göra mig av med min ångest så jag kan jobba. Och läsa lite fucklitteratur.