Simavslutning

När Sixten vaknade och vägrade somna om trodde jag att klockan i alla fall var före 5 eftersom jag inte hört Daniel. När jag tittade på mobilen såg jag att klockan var 6 och att Daniel inte larmat av huset, vilket innebar att han forfarande var i det. Jag hävde mig upp i mörkret och dönade rakt in i väggen med snoken först så pass att jag trodde att jag skulle börja blöda näsblod. God morgon måndag!

Som jag misstänkte låg Daniel där ute och sov. En lätt försoning på ganska exakt en timme. Skönt för honom. Eller?

Jag var så nära att banga morgonpromenaden. Givetvis inte på grund av min onda näsa, utan för att det var så mörkt och ruggigt. Tanken på att få gosa ner sig i sängen med Six var verkligen lockande, men kommer jag inte ut på morgonen är risken övervägande stor att jag inte kommer ut alls. Och vad har jag sagt? Move that ass. Så det gjorde jag. Tur att jag har ljusanordningen på barnvagnen för idag var det verkligen mörkt.

Under förmiddagen tvättade jag, gjorde matlåda till Daniel och förberedde min egna lunch. Det kör alltid ihop sig när vi ska iväg och bada, så det gäller att förbereda så mycket jag kan, eftersom Sixten ska vara utsövd och pigg och mätt innan vi drar. Jag hann också sy upp ett par byxor.

Idag var det sista gången på babysimmet. Eller ja, nästa vecka är det återsim. Då är det ingen ledare med i bassängen, utan det är mer som fri lek. Idag förevigade Elin vårt badande. Den här första bilden fångar klockrent hur babysimmet varit: jag tycker det är jätteroligt och Sixten chillar.

Som avslutning fick Sixten en medalj. Så gulligt! Det känns tråkigt att simmet är slut. Det har verkligen varit mysigt. Jag väntar ivrigt på att det ska bli februari så vi får gå fortsättningskursen.

När vi kom hem fick Sixten ett bad i baljan eftersom jag tror att jag inte får bort allt klor i vår snabbdusch på badhuset. Plus att han blir så torr så han måste smörjas. Karin och Anna-Lena kom förbi och gjorde oss sällskap.

Nu har jag precis varit ute och sprungit. Iförd pannlampa, reflexväst och med mobilen i en plastpåse. Det finns inget dåligt väder.. Kanske finns det en anledning till att de rekommenderar att man inte ska springa före sex månader efter förlossningen. För herregud, vilken skillnad det var idag jämför med sist jag hävde mig iväg. Kan också vara så att jag tycker det är lättare att springa i mörker. Då ser jag ju inte hur långt jag har kvar. 

Det finns ingenting som slår känslan efter en springtur. Gud, vad skönt det är. Och särskilt idag när det gick så lätt.

Nej, nu ska jag gå ner och plocka i ordning i köket och sen packa skötväskan inför morgondagen