De döda

Jag vaknade halv fyra inatt och kunde inte somna om. Jag kunde inte somna om för jag låg och tänkte på de döda. Mest på pappa, men också på mormor och morfar. Det blir väl kanske så för att vi närmar oss jul, att jag tänker mer på de döda. Eller nej, att jag ligger sömnlös på grund av det. Tänker på de döda gör jag ju ofta.

I mars är det 10 år sedan pappa gick bort, och jag kan utan att tänka efter säga att det inte gått en dag utan att jag tänkt på och saknat honom. Och sedan Sixten kom tänker jag på pappa oräkneliga gånger om dagen. 

Jag tänker på pappa varje gång Sixten ler eftersom han är så lik pappa då. "Ett Rolfa-flin" som min morbror brukar säga. Jag tänker på pappa när Sixten sover och gör samma miner som pappa brukade göra när han sov.

Ofta brukar jag tycka synd om Sixten som inte får träffa sin morfar som han skulle älskat lika mycket som jag. Jag brukar också tycka synd om pappa som inte får träffa Sixten som han skulle älskat lika mycket som jag. 

Det gör mig sorgsen att pappa inte fått se hur lik Sixten är honom. Det hade gjort honom så glad. Nu är det istället jag som får vara glad över att jag ser min pappa i mitt barn.

På tal om pappa så är det hans födelsedag idag, så när Sixten och jag åkte hem från stan där vi STORhandlat stannade vi till på kyrkogården och tände ett ljus på hans grav.

Jag tände också ett på mormor och morfars när jag ändå var i farten. Och på tal om mormor så bestämde jag och mina syskon igår att de ska komma hit och baka pepparkakor nu när vi inte kan åka till mormor och göra det. Åh, vad tråkigt det känns. Men vi får starta nya traditioner. Det är väl så det är här i livet.