Läser tillbaka

Jag ligger och läser gamla blogginlägg. Herre, vad roligt det är! Det är precis därför jag skriver. För att jag ska kunna titta tillbaka.

Jag tänker ofta att "varför ska jag skriva om det här?" när det är någon liten oväsentlighet eller när jag vill återberätta ett samtal. Nuförtiden struntar jag i att skriva det, men förr gjorde jag inte det. Och nu är det de där små tokiga oväsentligheterna jag ligger och fnissar åt mest.

Och vad mycket jag glömt bort, inser jag nu när jag läser tillbaka. Och vad ofta vi var på Ströget!

Jag märker också att tonen har ändrats. Vad sprallig jag var. Mamma brukar ibland påpeka att jag blivit mer allvarlig. Jag själv brukar tänka "mossig". Men det är mer sedan Sixten kom. Mamma har påtalat min allvarlighet tidigare än så.

Jag vill väl inte vara varken allvarlig eller mossig, men kanske har det med åldern att göra. Man hade inte lika mycket ansvar, med tyng, när man var yngre. Och sen drabbas man av livet. När människor man håller nära och kärt går bort, då dör man en smula.

Eller.. byt ut "man" mot "jag". JAG hade inte lika mycket ansvar, med tyng, när jag var yngre. Och sen drabbas jag av livet. När människor jaf håller nära och kärt går bort, då dör JAG en smula. De behöver inte ens gå bort. Det räcker att de flyttar till Lund och Linköping liksom.

Nej, nu ska jag fortsätta läsa om väskor i huvudet och kastade mjölkpaket. Jag håller Sixten sällskap medan han sover middag. Han vaknar och är jätteledsen titt som tätt. Och inte vill jag vara nere och göra en dörrkrans då. Bättre att ligga här i beredskap. Det är så man får ett tryggt barn, säger Daniel. Kanske har han läst det någonstans eller också vill han ha ursäkt för att få vila när Sixten vilar. Ha! Spelar ingen roll.