Det här med att nära dör har jag tydligen svårt att få in i mitt huvud. Herregud, hur lång tid tog det inte efter att pappa dog innan jag slutade tro att det var pappa som ringde så fort telefonen ringde. Och att jag blev förvånad över att morfar inte satt i sin fåtölj när jag kom dit fast det gått år sedan han gick bort. Eller att min första tanke när jag fick en gammal femma var att jag skulle spara den till honom. Jag är ett tröghuvud helt enkelt.
Och nu då, tänker jag varje gång jag går ut och går, och ibland när vi åker från stan eller inte har något speciellt för oss, att vi ska gå och hälsa på mormor. Ja, min mormor alltså. Det pratade vi om varje gång vi sågs sedan den dagen jag berättade att jag var gravid. Men det hann ju aldrig bli så. Men det är ändå min första tanke när jag traskar iväg mot Jula. Och varje gång blir jag lite sorgsen.
Jag vägde mig i morse och såg att jag gått ner ett kilo till. Nu väger jag 6 kilo mindre än när jag blev gravid. Ahh, mina muskler is gone. Nu har jag 2,4 kg kvar till den vikt som varit många många många nyårslöften som jag inte införlivat. Det gjorde det lite lättare att gå ut och gå imorse, fast det inte är min favoritsysselsättning.
.JPG)
Fasa dimmigt idag. Men inget ont som inte har något gott med sig - jag slapp ju dra vagnen halva rundan för att Sixten ska slippa ha solen i trynet. Kan vara det som gjorde att jag gick 7 minuter snabbare än i fredags till exempel.
När jag kom hem, duschat, ätit frulle och gett Sixten sin andra frukost städade jag köket och handfaten på toaletterna och kokade morotspuré till Sixten. Det fick han till lunch idag, och vilken succé! Han åt hela matskeden och hade säkert ätit mer om jag gett honom det. Jag fick till och med leenden mellan skedarna. Bra Sixten!
I eftermiddags har Sixten varit gos-sugen så vi har bara myst. Sjungit lite, pratat mycket, gymmat och sovit middag näsa mot näsa. En väldigt lugn och skön dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar