Snor, gallskrik och fiskköp

För första gången på jag vet inte när sov Sixten hela natten. Jag menar utan att jag behövt stoppa in nappen, och eftersom han redan sov i vår säng så behövde jag inte heller flytta över honom från spjälsängen. Daniel sov på soffan, jag på Daniels sida av sängen och Sixten på min sida. Jag vaknade av att Daniel gick ner för trappan eftersom den knakar och lever ett fasa liv. Så nu får Daniel flytta ner på nedervåningen också. Ha! Nej då. Men sov jag hela natten? Nej, såklart inte. Så bra får man ju inte ha det. Jag har vaknat och snutit mig säkert 20 gånger.

Klockan 7 vaknade Sixten och då gick vi upp. Vi har tillbringat större delen av dagen i soffan. Jag är sjukt snorig och hängig, och Sixten har säkert tyckt att jag varit världens tråkigaste. Jag tänkte att vi kanske i alla fall kunde gått ut och fått lite frisk luft, men jag har inte orkat och dessutom har det regnat hela dagen så det lockade inte.

Nej, vi - nej jag - har tittat på sista säsongen av True Blood. I eftermiddags tog jag ändå tag i att göra äppelmos. Det är väl det enda vettiga jag fått gjort idag. Eller ja, jag har såklart tagit hand om Sixten. Det är ju vettigare ändå förstås.

Jag är ju givetvis rädd för att smitta barnet. Så jag spritar mig hela tiden. Men det hjälper ju inte när han stoppar fingrarna i min mun och gosar in sig i mitt ansikte så fort jag inte är på min vakt.

Han skulle ha ätit ärtpuré idag, men det blev rödflagg för honom. Det tog för lång tid från det att han visade att han var hungrig till det att maten stod på bordet. Han skrek. Och när jag gav honom purén skrek han ännu mer. Han satt i sin stol, högröd i ansiktet med knutna händer uppe vid öronen. Och så tittar han mig rakt i ögonen. Jag höll på att börja tjuta. Jag tänkte bara att "det här är ju vidrigt, skit i den där jävla purén" och så fick han sin ersättning och då blev det frid och fröjd. Hemskt. Just att han tittar mig i ögonen och gallskriker. Vad är det om? Horror ju!

Eftersom Sixten inte verkat gilla gröten har jag från flera vänner fått tipset att göra ett uppehåll. Så det har vi haft. Men nu ikväll gjorde vi ett nytt försök. Och han åt allt jag gjort i ordning.

Daniel kom hem, gick ut och grejade i trädgården och sen då.. kom fiskbilen. Och vem köpte fisk? Jo, han som vrålat köpstopp i örat på mig! Jag påminde honom om att han inte äter fisk längre. Då var det helt plötsligt mitt fel att han köpt, då att jag inte öppnade dörren och sa nej. Men nu tänker jag att jag kanske kan få igenom ett köp av fönsterlampor till köket. Inget ont som inte har något gott med sig. Som bekant.