Inatt vaknade jag av att Sixten var ledsen. Han grät hjärtskärande. Jag är inte alls van vid detta. Han gråter ju i princip bara när han är arg, och det är ju en sak. Men det här är något helt annat. Jag som inte står ut en minut av att han gråter sitt arg-gråt, tycker såklart att det här är en miljon gånger värre.
Det hände samma sak en gång i helgen. Då var det mitt på blanka dagen och jag låg bredvid. Drömmer han något så otäckt?
Jag låg som på nålar resten av natten. Vaknade så fort han rörde ett litet ben eller en arm. Och sen då. Daniels alarm väckte oss alla. Sixten vägrade somna om och blev bara argare och argare tills jag insåg att det enda var att gå upp och göra mat.
Jag var så arg på Daniel. "Prata inte ens med mig!" vrålade jag. Daniel fick en andra och sista chans igår att sova inne med oss. Anledningen till det är att han de andra mornarna den här veckan stängt av sitt alarm och somnat om så nästa alarm satt igång och jag varit tvungen att få upp honom. Inte riktigt mitt jobb, tycker jag som är äckligt trött ändå.
När Sixten ätit somnade han (tack och lov) om, och vi sov till klockan nio. Då fick jag dåligt samvete för att jag varit så arg på Daniel. Nu var det ju faktiskt inte på grund av att han somnat om som Sixten vaknade. Så jag har bett om ursäkt för mitt lilla utbrott.
Det vart ingen morgonpromenad idag. Jag hade liksom inga planer på att gå ut klockan fem, och när vi vaknade nio hade vi inte tid eftersom vi skulle träffa Mathilda i Skövde klockan 11. Kanske var lika bra, så min häl fick vila sig.
Det var skönt att komma hemifrån lite. Och det var härligt att träffa Mathilda. Nu längtar jag såklart till jobbet ännu mer, men det var det värt.
När vi sagt tack och hej till varandra gick Sixten och jag och kikade lite i affärer. Men rätt vad det var gjorde Sixten klart för mig att han fått nog. Jag hann inte ens rulla ut från parkeringshuset innan han somnat. Bubben då. Kunde inte somna i vagnen för det var så mycket att titta på.
Jag stannade till på Babyproffsen på vägen hem, eftersom han ändå sov. Trots köpstopp köpte jag en haklapp. Det arma barnet måste ju få ha en haklapp, tänkte jag.
Nu har Daniel kommit hem så jag ska åka till stan och veckohandla mat. Bland det tråkigaste jag vet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar