Ett minfält

Jag är inte så lätt att vara i närheten av. Jag är ett minfält förkroppsligad. Det spelar ingen roll att man går försiktigt. Poff, så smäller det. Och ingen blir mer förvånad än jag själv.

Jag exploderar i blint raseri. Jag kan inte kontrollera mig. Och jag kan inte heller stoppa dessa fullständiga raseriutbrott, för jag känner inte när de kommer.

Efteråt blir jag helt slut. Får ont i huvudet och skit. Måste göra AKUT-testet för att utesluta stroke.

Igår hade Daniel tagit den sista clementinen. En sådan liten skitsak. Och poff.

Daniel har lärt sig hur han ska göra. Först tar han all skit. Tittar storögt på monstret och undrar vart fan hans flickvän tagit vägen. Sen låter han mig vara ifred tills jag lugnat ner mig. Det tar cirka sju och en halv minut. Då kommer jag med svansen mellan benen. Daniel hånar mig lite och jag ber om ursäkt för mitt irrationella beteende och sen är det bra med det.

Ikväll har jag bjudit Daniel på en räkmacka som plåster på såret för clementin-insidenten.

Jag tror jag behöver semester. Vila upp mig och komma i balans. Och tänk vad lugnt och skönt han ska få det, herr P. Utan bitchen i huset.

- Posted using BlogPress from my iPhone