Om Daniel och mig i allmänhet och synnerlighet

Mina vänner och nära och kära har flera gånger uttryckt att de tycker att det är synd om Daniel. De syftar då på att jag under fyra månaders tid sa att jag inte tycker om honom, fast jag ju självklart gjorde och fortfarande gör det. Att jag inte bytte min ringsignal som var "Singel ladies". Att det tog mig tre månader att åka till honom. Att jag får panik titt som tätt. Att jag prioriterar träning, jobb och vänner.

Men vad de inte vet är att Daniel inte kan laga mat ordentligt, eftersom jag inte kan låta bli att pussa och krama honom hela tiden. De vet inte att jag pratar oavbrutet för att vi inte ska somna, för då blir det en ny dag. Att jag håller fast honom när han ska gå för att lägga in en snus, för att jag inte vill att han ska gå från soffan. Att han inte får äta ifred, för att jag inte kan låta honom vara. Att jag inte kan titta honom i ögonen mer än 10 sekunder, för jag blir generad. De vet inte att jag tillfångatar honom på morgonen när han ska åka till jobbet så han nästan måste bli arg och sen köra som en biltjuv till jobbet.

Jag berättade för Daniel vad alla säger. Då sa han bara lugnt och sävligt "Dom har inte hela bilden klara för sig".

Men det har de nu.