Jag - en mormon

Jag har aldrig förstått mig på tjejer som skyller sin surighet på pms. Hittepå, enligt mig. Majoriteten av alla tjejer är sura och griniga dagligdags, och jag fattar att de tycker att det är toppen att de några dagar varje månad har något de kan skylla på.

Men jag undrar om jag inte måste ta och tänka om. Det bara kokar i mig. Kokar! Utan anledning. Ja, förutom att jag har påhälsning av indianer.

Jag försöker ändå kontrollera mig. Jag menar, man får ju inte bete sig hur som helst. Men igår. Stackars mig. Och stackars Daniel.

Istället för att skrika och gorma och bete mig illa sa jag till Daniel som det var, hur jag kände, att "det känns som jag ska explodera, jag får panik, det kokar inom mig, jag vet inte vart jag ska göra av mig själv, jag börjar snart tjuta, du måste hjälpa mig!"

Daniel tittade på mig, gav mig en kram och sa: "Det är bara mormonerna, Anna".
Herregud. Jag har smittat honom med min afasi. Han menade ju hormoner. Jag fick mig ett gott skratt och sen satt jag köttbulleboll i hans knä och drack Ramlösa med rabarbersmak. Då kändes livet lite lättare just för stunden.

Nu kallar vi mig för mormon. Anna - mormonen.

- Posted using BlogPress from my iPhone