Under kniven

Jag har haft ett födelsemärke på ryggen som mamma, alla gånger hon sett mig bar, sagt att jag måste hålla koll på. Det har varit ett speciellt litet märke. Så det har jag gjort. Jag har haft koll på det.

För två veckor sedan började det klia. Och det helt plötsligt en liten plupp i. Jag bad Lena kolla om hon trodde att det var cancer som drabbat mig. Hon googlade och gjorde research. Vi blev inte klokare. Jag ringde till mamma. Och dagen efter ringde jag till vårdcentralen.

Jag ringer knappt till vårdcentralen fast jag misstänker att jag har urinvägsinfektion. För jag tycker att det är skämmigt om det inte är något. Jag vill inte framstå som en hypokondriker. Så att jag ringde och bokade en tid visar på att jag faktiskt tog det hela på allvar. Jag menar.. jag är ju inte den som håller mig ur solen. Så varken jag, eller någon annan i min närhet, skulle bli förvånad om jag fått cancer.

Idag var det då dags. Jag var oroad. Inte över cancer-grejen. Jag får ju liksom skylla mig själv. Jag var oroad över att de kanske skulle ta bort den. Fy fan. Inte mer sår.

Jag ringde och frågade Ananthi om hon inte kunde följa med mig. Jag ville inte ligga där under kniven helt ensam. Och tur var väl det. Att hon kunde och ville följa med. För mycket riktigt. Under kniven fick jag ligga.

Jag försökte distrahera doktorn genom att visa min häl. Han klämde och resonerade högt, ställde frågor och tryckte. Han tyckte att det var konstigt att det är som det är efter så lång tid. Och sa att det kommer ta typ 8 veckor till innan det är helt bra. Tack för den.

Ananthi höll mig i handen medan jag fick bedövningssprutorna. Ja, jag fick två. För jag passade på att ta bort ett annat födelsemärke också, när vi ändå var igång. Så himla glad var jag att Ananthi var med mig.

Så nu har jag återigen ett ofrivilligt träningsuppehåll. Jag pekar finger åt världen.