Rum nummer två

Nu, när det är nästintill klart i sovrummet, har jag i egen regi börjat ta mig an det som ska komma att bli mitt arbetsrum. Som jag har längtat efter att få ett arbetsrum! Tänk att jag nu slipper sitta vid köksbordet och jobba. Slippa se att böckerna ligger där på stolen. Daniel slipper ha TV:n lågt för att inte störa mig. 

Detta, som har varit Karins rum, kommer nu att målas *trumvirvel* vitt. In med ett skrivbord, hyllor och trollieri trollera så har jag fått mitt efterlängtade rum.

Idag har Daniels och hans pappa satt upp listerna i sovrummet. Nu ska jag bara måla alla spikhuvuden vita, måla dörren vit och sen är det klart! Jag känner mig lite som Alfons Åberg. "Ska bara, ska bara". Det känns som jag tänkt och sagt att "nu är det i princip klart, det ska bara..."

Tänk att jag vid den här tiden nästa vecka bor i hus. Hua mig! Vad konstigt det kommer att kännas. Om det känns konstigt för mig, som bott där i större delen av mitt liv, hur ska det då inte kännas för herr P? 

Och tänk att jag aldrig mer ska flytta. Aldrig mer i hela mitt liv. Hur fantastiskt är inte det?