Nattens drömmar

Jag drömde om pappa inatt. Det slog mig att det faktiskt var ett tag sen. Det var inte en rolig eller bra dröm. Men trots det vaknade jag och kände lättnad.

Det går inte en dag utan att jag ägnar pappa en tanke. Det är sju och ett halvt år sedan han gick bort, och ibland har jag svårt att minnas hans röst, hans rörelsemönster, hans skratt och hur hans hand kändes i min. Ibland har jag svårt att minnas hur det kändes att krama honom och hur hela hans väsen påverkade mitt. Det gör mig livrädd.

Men trots att nattens dröm inte var en rolig och bra dröm vaknade jag och var lättad, för nu vet jag att någonstans i mig - i hjärna eller kanske hjärta - minns jag exakt allt det jag i vaket tillstånd har svårt att minnas. Det gör mig lugn. Lugn och lättad. Och otroligt glad!

Jag vaknade när Daniel kom hem vid 5, och sen drömde jag att han var otrogen med en tjej han döpt till "Hon" i sin mobil. "Hon" hade tydligen världens tajtaste arsle, men det var inte det som var det värsta. Det värsta var att han inte rörde en min när jag slängde ut honom.

Jag vaknade med en grymme puls och en obehaglighetskänsla som inte var att leka med. En sådan där känsla som kan sitta kvar hela dagen, trots att man vet att det bara var en dröm.

Min plan var att gå till gymmet imorse, men jag låg där och funderade på om gymmet kunde ta bort min obehaglighetskänsla. Hela jag ville ut ut ut och springa bort den. Frisk luft och friskt regn! Och det finns absolut inget som kan slå känslan efter en löprunda. Så jag gick upp och snörde på mig löparskorna, stoppade iPhonen i en plastpåse och gav mig ut på den skönaste och härligaste springturen i mitt liv. Jag sprang och sprang och sprang utan att bli trött. Benen sprang av sig självt som på en Duracellkanin.

På upploppet av min löprunda hade jag den bästa publiken.  

Nu har jag duschat och ätit frulle. Jag ska bege mig till Lena för att locka hennes hår, och sen ska jag planera lite lektioner.