När mamma och jag satt på bussen på väg till flygplatsen i måndags sa jag, för typ femtioelfte gången den dagen, att jag verkligen inte ville åka hem. Hon undrade då om jag inte längtade efter Daniel, och det gjorde jag ju naturligtvis. Men jag menade på att han kunde ju kommit dit.
Men nästan lika mycket som jag längtat efter Daniel har jag saknat mina vänner och mina syskon. Det var därför roligt att lite halvt spontant fika med Jonna, Lena och bebben idag. Fast det här vädret alltså.. det tar lite udden av livet. Jag vet, vem är jag att klaga på vädret som har haft 35-40 graders solsken i en vecka? Nu till min poäng.
Hur fantastiskt vore det inte om vi alla kunde bo i Turkiet? Sola, bada, äta god mat, shoppa och leva livet så som det borde te sig. Ah, det vore toppen tycker jag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar