När det slår mig att Karl och jag snart ska skiljas åt får jag sådan obeskrivlig ångest. Först får jag ont i magen. Sen hjärtat. Sen sprider det sig i hela kroppen. Jag får ont i hela kroppen. Skitseparationsångest.
För att inte helt få ett bryt när vi säger hej då, säger jag att vi kanske hinner ses en gång till innan han åker tillbaka. På så vis säger vi inte hej då "på riktigt". Då går det fint. Jag lurar mig själv och jag gör det bra. Jag skulle vilja kalla det snudd på överlevnadsinstinkt.
Det var i vilket fall som helst helt fantastiskt roligt att träffa honom igen. Det var som om vi aldrig varit ifrån varandra. Vi drack kaffe, busade lite, kramades ikapp för förlorad tid och var ute och gick en sväng i det sköna vädret. Sen sa vi hej då. På låtsas. Jorå. Det så en slipsten ska dras. Och Anna Lundell, det är inte så långt till Linköping.
För att inte helt få ett bryt när vi säger hej då, säger jag att vi kanske hinner ses en gång till innan han åker tillbaka. På så vis säger vi inte hej då "på riktigt". Då går det fint. Jag lurar mig själv och jag gör det bra. Jag skulle vilja kalla det snudd på överlevnadsinstinkt.
Det var i vilket fall som helst helt fantastiskt roligt att träffa honom igen. Det var som om vi aldrig varit ifrån varandra. Vi drack kaffe, busade lite, kramades ikapp för förlorad tid och var ute och gick en sväng i det sköna vädret. Sen sa vi hej då. På låtsas. Jorå. Det så en slipsten ska dras. Och Anna Lundell, det är inte så långt till Linköping.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar