Stackars oss som är kvar

När jag vaknade imorse trodde jag på fullaste allvar att jag bara drömt att mormor gick bort igår. Jag hann till och med tänka att "phu, vilken tur att det var en dröm" innan det gick upp för mig att så inte var fallet. Sicken skit. Stackars oss som inte har mormor kvar. Ja, stackars oss!

Mormor tycker jag inte så synd om. Hon sitter och fikar med morfar och pappa och grejar i någon trädgård. För att trösta mig själv lite granna så tänker jag på att hon var gammal, att hon saknade morfar och att hon hann bli både gammelfarmor och gammelmormor. Det känns liiiite bättre när jag tänker så. Men bara lite.

Tänk ändå vilken stor och viktig del hon varit. Vi var ju där varje dag när mamma och pappa jobbade istället för att vara på dagis.

Vanligtvis så hade jag grävt ner mig och gråtit ihjäl mig i ett par dagar. Men jag kan liksom inte riktigt göra det nu. Jag har ett litet liv att ta hand om. Och som tur är (i oturen) grät jag av mig det mesta för några veckor sedan, då när mormor blev sämre och innan Sixten var född.

Idag har vi tillbringat hela dagen utomhus, Sixten och jag. Eller ja, han tog sovmorgon till kvart i elva. Men efter att han ätit och fått sin morgontoalett gjord gick vi ut. Han har sovit i vagnen och jag har solat. Skönt att se solen en dag som denna.