Herregud, vad dagarna går fort! Tänk att han redan är nio dagar gammal. Förra veckans första dagar levde jag i en egen liten bubbla, men i torsdags uppstod jag från min förlossningskoma. Då var det första dagen som jag inte kände mig jäktad över att inte vara i full beredskap ifall han skulle vakna. Så hade jag verkligen inte behövt känna heller, eftersom både Daniel och mamma kunde tagit hand om honom. Men det är väl någon moder-instinkt kan jag tro.
I torsdags släppte det i alla fall lite grand och jag kunde duscha länge och i godan ro. Jag rakade och filade och smörjde och fixade håret och klippte luggen. Så himla skönt.
I torsdags fick också Sixten ta sig ett bad. Han var till en början inte så glad över detta, men sen gick det bra.
Han tycker inte heller om att byta blöja och en kväll grät han så mycket att jag också började gråta. Då fick Daniel trösta oss båda. Ha!
Mamma och jag (mest mamma faktiskt) har hjälpts åt att tvätta alla tvätt som blivit liggandes. Hon har också sett till att det finns mat i kylen och på bordet, så att Daniel och jag kunnat greja med vårt barn och annat som ska skötas. Det är lyxigt.
Jag börjar så sakta förstå att det är jag som är mamma till Sixten. Det är ju ett framsteg som heter duga. Jag blir helt tagen varje morgon jag vaknar, slår upp ögonen och det första jag får se är detta lilla liv. Mitt liv.
Han har för tredje natten i rad sovit mer än sex timmar i sträck. Första natten vaknade jag med ett ryck och hjärtsnurp av att det var ljust. Jag var tvungen att ruska i honom för att se om han levde.
Igår lämnade jag barnet med sin far och drog till Martina för att fixa naglarna. Jag hade en tid förra tisdagen, men den fick jag ju lov att boka om. Hon var så gullig och hade plockat blommor till mig. Och så gjorde hon mina naglar så fina så fina. Vi pimpade till och med dem lite med bling bling.
Oj, nu vaknar Sixten. Matdags.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar