Mina fina

Du milde tid, vilken ångest vi hade här igår eftersom det var Daniels sista dag hemma. Min ångest berodde inte på att jag ska vara ensam hemma med Sixten. Nej, den berodde på att jag älskar att vara med Daniel. Om jag fick välja så skulle vi vara tillsammans jämt och ständigt. Ah, jag kanske skulle vilja ha någon timme egentid om dagen. Men alla andra 23 timmar skulle jag vilja vara med honom.

Igår fick Sixten en pappa även på pappret då vi var på socialkontoret. Grattis till Sixten! Mina fina killar.

När vi var i stan passade jag på att köpa färg för att göra Sixtens hand- och fotavtryck. Han växer ju så det knakar, och jag ångrar att jag inte gjorde typ första dagarna. Men tur var väl kanske det, för det gick sådär. Foten gick bra, men handen - not so much. Det ser ut som om Sixten har en dinosaurie-hand. Så ser han ju inte ur i verkligheten.

Det var färg överallt. Och vad jag skrattade! Jag skrattade så jag blev helt handfallen. Det stackars barnet sov sig igenom detta spektakel men lyckades ändå klena ner sig med färg i håret och ansiktet.

Daniel var så himla irriterad på mig som prompt skulle göra detta. Och det fick mig att skratta ännu mer.

Tanken var att mina tjejer skulle komma hit till mig i förmiddags. Men jag fick avblåsa vår date eftersom jag var tvungen att åka till mormor.

Nu ska jag passa på att titta på ett avsnitt av Hart of Dixie innan Sixten vaknar.