Jagad av liemannen

Idag är första dagen sedan i lördags som jag inte måste hålla mig i handfatet när jag sätter mig på toa. Inte heller måste jag hålla andan när jag böjer mig ner för att knyta skorna eller plocka upp något från golvet då min träningsvärk varit från Hades. Då jag vet att min kondition inte kommer tillbaka av sig självt var det bara att ge sig in i leken igen nu när träningsvärken lagt sig något.

Jag drog på mig mitt löparställ och gav mig ut i spåret.

Jag kände mig verkligen laddad för detta, men alltså.. jävlar i hela havet vad jobbigt det var. Jag trodde att det var ett skämt. Blodsmak i munnen. Efter typ 500 meter. Är det verkligen så illa ställt? Måtte jag aldrig någonsin mer bli sjuk! Allt jag kämpat för är som bortblåst.

Men jag är som bekant inte den som ger sig. Jag sprang på, svalde undan, spottade ut, bet ihop och försökte intala mig själv att det hela var skönt.
Efter ett varv kände jag att det där med att lägga sig ner och självdö kanske inte var en så dum idé ändå. Men jag sprang ändå ett varv till, och när jag kom i mål och kollade distans och tid var det inte så illa som det kändes. En liten tröst.

Ikväll har jag egentid då Daniel jobbar och sover borta. Jag passar på att jobba undan lite extra. Och det ska faktiskt bli skönt att få sova en hel natt, utan att bli väckt av ett alarm klockan innan fem. Jag skulle kunna lägga mig nu, för jag är dödligt trött och ögonen svider. Men jag kanske ska hålla mig vaken en liten stund till. Jag har trots allt en halvtimmes sovmorgon imorgon då det är friluftsdag på förmiddagen.