När jag släckt lampan igår och låg och tittade ut över Istanbul i den underbara sängen ville jag inte somna. Jag ville inte sova bort den härliga upplevelsen. Det kändes som ett slöseri. Så jag låg länge och väl och bara myste och njöt och lyssnade på när mina killar låg bredvid och andades tungt.
Det var svårt att gå upp när klockan ringde. När vi ätit en liten frukost, som mamma gick ut och handlade igår kväll, fick jag kämpa för att få liv i Sixten. Han sov så gott och hårt. Jag blir helt varm i hjärtat av denna lilla skapelse som jag och Daniel har skapat.
När det var en kvart kvar till vår transfer skulle hämta upp oss fick jag slita upp det stackars barnet.
Jag hade ju sett fram emot att ha en hel dag ledig idag. Jag såg framför mig hur jag och Six skulle gå en morgonpromenad och att jag skulle packa upp, tvätta och åka och handla. Jag har nästan hunnit packa upp allt och jag har kört tre tvättmaskiner. Det får jag vara nöjd med.
Imorgon ska jag och Daniel jobba och Sixten ska till förskolan. Jag har packat min jobbväska och Sixtens ryggsäck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar