Jag kan inte med ord beskriva vad jag var med om när jag kom hem från jobbet idag. Jag skulle slänga en sak i soppåsen i köket när en musjävel sprang över min hand. Mitt skrik. Jag säger bara: mitt. Skrik. Jag slängde igen skåpsdörren och hoppade upp i kökssoffan. Va skulle jag ta mig till? Jo, jag ringde till grannen. Jag ropade på katten som var uppe, och han hörde nog att det var skarpt läge för han kom på stört. Men så kom jag på att jag inte vågade öppna skåpsdörren. Så jag frågade om han kände, med sitt kattsinne, om det var en mus i rummet eller om jag inbillat mig. Men så kom min granne till undsättning och tog med sig soppåsen ut och deras katt gjorde förhoppningsvis slut på den.
Men fifan, vad min puls skenade iväg. Jag fick panik! Jag trodde jag skulle svimma. Och det är ju så himla typiskt att Daniel är och jobbar. Mamma berättade att det inte funnits en mus i köksskåpen på 31 år, alltså inte så länge huset stått här. Så varför skulle musrackaren dyka upp just idag när jag är ensam hemma? Och varför skulle just jag vara den som upptäckte det lilla vidundret?
Annars har det varit en bra dag. Jag fick stressa imorse så jag mådde illa hela förmiddagen. Rektorn frågade hur jag mådde och Andreas sa att jag var helt blek. Men det gick över efter några timmar när jag fått lugna ner mig och fått läget under kontroll.
På vägen hem från jobbet uträttade jag några ärenden och stannade även till hos min morbror som kom hem från sjukhuset idag. Den arma karlen har ju gått och brutit lårbenshalsen som en annan åldring. Jag vart där i två timmar. Vi pratade och fikade och lite så. Jag skrattade så jag tjöt när han berättade om hur han betett sig efter det olyckliga fallet som orsakat hans fraktur. Men samtidigt försökte jag hålla inne - för det var ju egentligen ingenting att skratta åt - men jag kunde inte. Och han berättade med sådan inlevelse. Det är min morbror det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar