En sak som morfar lärde mig (eller ja.. han lärde mig många många saker; som att cykla och sitta rak i ryggen, vilket jag för övrig är apdålig på på jobbet så han lär ju vända sig i sin grav) är att springa lättare när man är trött. Alltså inte trött som i sömnig, utan trött som i jag-tror-jag-håller-på-att-spy-eller-i alla fall-flåsa-ihjäl-mig.
Till saken. Idag när jag slet mig fri från målning och var ute och sprang gick det så sjuuukt tungt. Asså. Maj gaad. Riktigt riktigt tung. Kan förövrigt ha att göra med att jag har vaknat med halsont två dagar i rad. Eller att det var väldigt varmt. Eller att jag sprang enna sent. Sak samma vad det berodde på. Vart skulle jag komma? Jo! Morfars lärdom.
Morfar var en springare av stora mått och han sa alltid att "man ska alltid springa på tå" och "när man blir trött ska man luta sig framåt, då får man fart automatiskt". Jag ba: ja ja, orka hålla på och springa. Han måste förutspått att jag någon gång skulle ha nytta av hans springkunskaper. Typ 20 år senare.
Så idag när det gick så sjuuukt tungt tänkte jag: spring på tå, luta fram, spring på tå, luta fram, spring på tå, luta fram. Som ett mantra. De typ.. fyra sista kilometerna. Lite lättare gick det allt. Bra tips från coachen. Jag kanske skulle praktisera han tips fast det inte går tungt. Jag jagar ju ständigt min egen tid.
Annars då? Jorå såatte. Vi målar och målar och så målar vi lite till. Igår var ingen bra dag för Lundellskan. Sur som ättika var hon. Alltså jag. Inte min syster. Eller vad vet jag? Hon kanske också var sur. Men jag syftar på mig själv. Igår var jag sur. Solen skiner som tusan ute och jag är tvingad att stå inne och måla. Jag sa till Daniel att "vi kanske inte behöver prata med varandra idag, för jag kan ändå inte vara trevlig". Framåt kvällen kan jag eventuellt ha vrålat att "det känns som jag bor i ett arbetsläger där man måste jobba sig fri!" Jag kan allt vara en riktig charmör. Eller inte.
Men så finns det alltid något positivt med det negativa. I detta fall finns det till och med två positiva saker.
Nummer ett: vi får ett fint tv-rum.
Nummer två: dagen efter en sur-dag kan ju bara bli bättre.
Därför vaknade jag imorse, kände efter "är jag sur?" och konstaterade att det var jag ej. Gött det. Gårdagen avslutades trots allt med världens skrattanfall då jag kan säga de mest konstiga saker. Jag skrattade hela vägen från sovrummet, till toan, medan jag kissade, hela vägen tillbaka till sovrummet och en stund efter att jag lagt mig igen. Så kul kan man ha.
Nej. Nu måste jag krypa till kojs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar