Ja, det är ju inte så jag skrattar ihjäl mig i dessa tider. Herregud, vad jag sliter. Mitt hår. Jag sliter mitt hår. När jag inte renoverar så jobbar jag. När jag inte jobbar så renoverar jag. Ah, typ så är det. Men om en vecka så borde ju jobb-biten vara avklarad i alla fall. Och renoveringen tar sig.
Daniels pappa var här till sena kvällen igår och satte upp all renoveringstapet. Så nu är det bara för oss att måla väggar. När jag kom ut i hallen i morse kände jag inte igen mig. Det kändes så konstigt. Och sorgligt på något vis. Förändringen i hallen är enorm.
När jag skjutsat mamma till tåget gick jag upp och väckte Daniel och delgav honom min sorgsenhet. Ah, jag grät några skvättar. Sa eventuellt att vi skulle avbryta renoveringen och bara låta skadan vara skedd. Han tyckte att det lät som en dålig idé, men torkade mina tårar och var fin på alla sätt och vis. När jag gråtit lite kändes det bättre.
På dagens schema stod då sista målningen av det vidriga taket. Eller hallå, det är ju inte taket i sig som är vidrigt utan målningen. Jag hoppade upp på stegen och lite gnäll, en utvält målarburk och fyra timmar senare var taket så äntligen färdigmålet. Så. Himla. Skönt.
Det här taket har ju nästan tagit nerven på mig. Men det är som när pappa dog. Jag minns att jag var förtvivlat ledsen, men jag minns inte känslan. Lite samma med taket. Jag mindes att det var vidrigt, men inte hur vidrigt förrän jag stod där och målade. Inte en klockren jämförelse men.. det jag menar är att hjärnan hjälper en att glömma. Fast ändå inte. Ah, skit samma. Nu är det klart.
Nu sitter jag vid köksbordet och fyller i bedömningsmatriser och skriver kommentarer till arbeten jag redan rättat. Inte så smart att skjuta upp själva bedömningen. Det innebär ju att jag i princip gör jobbet två gånger. Men men.. så kan det vara. Jag har ju bara mig själv att skylla.
Hepp. Tillbaka till bedömningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar