I måndags började vi dagen med veckans första promenad. På måndagar brukar det vara den andra promenaden för veckan. Men eftersom vi sov hos Daniels föräldrar i helgen bröts min rutin. Jag blir helt stupid in the head när mina rutiner bryts och helt stressad. Men men, det kan nog vara bra för mina ben med en dags vila.
Vi fick skynda oss lite med dusch och frulle eftersom vi hade tid på BVC. Sixten hade gått upp typ 300 gram, vilket vår sköterska tyckte var på snudd till för lite. Jag tycker att han är alldeles perfa som han är.
När vi precis jämt kommit hem och innanför dörren kom Lena och Jonna och deras barn på fika. Jag bjöd på semla och jag har nog aldrig tyckt att semlor är så gott som det är i år. Det trodde jag inte ens var möjligt med tanke på att jag alltid varit en sucker för semlor. Men mmm mmm mm.
På eftermiddagen kom Svenne hit och hängde med Sixten så jag kunde ge mig ut och ta några glatta löpsteg. Jag har verkligen tur som har personer i min närhet som vill vara barnvakt när Daniel inte kommer hem. Sen att Sixten inte tycker att det är lajbans i mer än 20 minuter är en annan sak. Stackars Sven. Och stackars mamma i lördags. Och stackars Sixten mest av alla.
Gårdagen började mindre bra. Jag kan eventuellt ha gråtit en liten skvätt innan vi ens tagit oss ut på vår morgonpromenad. Men sedan ordnade det upp sig. Jag och Lena åkte och handlade på ICA tillsammans. Det har blivit lite av en tisdagsrutin för oss. Förena nytta med nöje så att säga. Det har vi alltid varit bra på. Det måste man när man har barn. Eller när man har ett sådant jobb som jag har.
På eftermiddagen åkte Sixten och jag till Daniels syster i Falköping. När Daniel slutat jobbet kom han och hämtade Sixten. Jag fick avboka min tid hos Martina så Daniels syster ställde upp och gjorde mina naglar. Jag och Linda flamsade och fnissade och pratade så mycket att det tog hela kvällen. Linda påminner mycket om hur jag var när jag var yngre och bekymmerslös. Jag var som hon är nu, och hon lyckas locka fram den gamla Anna och jag tycker att det är härligt. Om jag fick önska mig något här i världen skulle jag önska att jag skulle bli lite mer som jag var.
Sixten blev 9 månader igår. Tänk att han varit lika länge utanför min mage som i. Jag tyckte jag var gravid i flera år. Det känns som Sixten precis pluppade ut.
I dag tog vi vägen om Skövde när vi åkte hem från Gudhem. Sixten fick sig några nya klädesplagg, och jag likaså.
När vi kom hem packade jag ner Sixten i vagnen och gav mig ut på vår runda. Sixten somnade innan vi lämnat tomgränsen och sov och sov och sov. Jag hann duscha, vattna alla blommor, vika en tvätt, hänga en tvätt, packa upp våra väskor, titta på två inspelade program och plocka i ordning här hemma. När klockan var kvart i fem gick jag ut och petade honom i ansiktet för att se om han levde. Det gjorde han. 20 över 5 vaknade han och hade då sovit i över 4 timmar. Det är ju inte klokt.
När han vaknat och ätit fick han sig ett bad och sen har vi lekt och nu sover han. Jag borde också gå och lägga mig, men det här egentiden. Nästan lika god som en semla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar